Vinna till vilket pris som helst (Enhanced Games)

Vinna till vilket pris som helst – en diskussion vid tiden för Enhanced Games

Enhanced Games (EG) är ett internationellt idrottsevenemang (maj 2026) som tillåter och främjar användning av prestationshöjande substanser (PED) under medicinsk övervakning. Initiativet grundades av Dr Aron D’Souza och presenterar sig som ett teknologiskt progressivt och transparent alternativ till de olympiska spelen. Det hävdar sig erbjuda en mer ärlig och rättvis modell för elitidrott genom att avskaffa restriktionerna kring biomedicinsk prestationsförbättring, det vill säga doping.

Enhanced Games bygger på flera centrala utgångspunkter:

att doping redan är utbredd inom elitidrotten, men ofta sker i det fördolda, och att förbudspolitiken därmed uppmuntrar osäkra metoder samt skapar ojämlika konkurrensförhållanden

att användningen av modern medicin och bioteknik för att utvidga människans fysiska kapacitet utgör en naturlig och önskvärd utveckling för både idrotten och samhället

att idrottare bör ha rätt att fatta välgrundade beslut om sina egna kroppar. Med hänvisning till andra högriskyrken argumenterar förespråkarna för att prestationshöjning under medicinsk övervakning bör betraktas som ett personligt val

att den nuvarande olympiska modellen präglas av etiska motsägelser, däribland ekonomiskt utnyttjande av idrottare och kommersiella intressen kopplade till exempelvis spelverksamhet, alkohol och ohälsosamma livsmedel.

Även om dessa argument kan framstå som progressiva och förenliga med bredare samhällstrender mot prestationsförbättring och teknologisk optimering av människans kapacitet, väcker de betydande frågor som måste behandlas. Syftet med denna kommentar är därför att kritiskt analysera de medicinska, samhälleliga, etiska och regulatoriska konsekvenserna av Enhanced Games.

Medicinska aspekter

Idén att omfamna doping som ett verktyg för prestationsförbättring är inte ny, och historiska erfarenheter ger viktiga lärdomar. Ett av de mest uppmärksammade exemplen är det statligt organiserade dopingsprogram som genomfördes i den dåvarande Tyska demokratiska republiken (Östtyskland) under det kalla kriget. Mellan 1970- och 1980-talet administrerade Östtysklands “State Plan 14.25” systematiskt anabola steroider och andra substanser till tusentals elitidrottare. Även om programmet resulterade i kortsiktiga internationella fram-gångar blev de långsiktiga konsekvenserna allvarliga. Många drabbades av leverskador, kardiovaskulära komplikationer och förtida död. Kvinnliga idrottare utvecklade irreversibel maskulinisering, reproduktionsproblem och psykiska trauman. Den fulla omfattningen av skadorna blev känd först efter Tysklands återförening, då hemligstämplade dokument offentliggjordes och de drabbade började vittna om sina erfarenheter. Programmet betraktas idag allmänt som ett av de mest oetiska kapitlen i den moderna idrottsmedicinens historia och blev en viktig drivkraft bakom omfattande internationella reformer inom antidoping-arbetet.

Årtionden av forskning inom idrottsmedicin har visat att användning av prestationshöjande substanser medför betydande hälsorisker, även när de administreras under medicinsk övervakning. Substanser såsom anabola steroider, erytropoetin (EPO), tillväxthormon och centralstimulerande medel har konsekvent kopplats till allvarliga fysiologiska och psykologiska biverkningar. Orala anabola steroider är exempelvis kända för att orsaka levertoxicitet, däribland kolestas och levertumörer, medan behandling med höga doser kan försämra njurfunktionen. Därutöver bidrar de kardiovaskulära toxiska effekterna av anabola androgena substanser till en ökad risk för hypertoni, hjärtarytmier, hjärtinfarkt och plötslig hjärtdöd.

Användning av anabola steroider påverkar också det endokrina systemet genom att hämma kroppens naturliga testosteronproduktion, vilket kan leda till infertilitet, testikelatrofi och gynekomasti hos män. Hos kvinnor är de viriliserande effekterna väl dokumenterade. Högdosbehandling med androgener, såsom syntetiska testosteronanaloger, kan orsaka mörkare röst, ökad ansikts- och kroppsbehåring, manligt håravfall, menstruationsrubbningar samt irreversibla förändringar av kroppssammansättning och reproduktiv funktion. Dessa effekter blir särskilt uttalade när kvinnliga idrottare exponeras för testosteronnivåer inom det manliga fysiologiska intervallet – det vill säga omkring tjugo gånger högre än normala kvinnliga nivåer – vilket kan vara nödvändigt för att maximera prestationsförbättringen. En sådan exponering äventyrar inte bara den långsiktiga hälsan utan undergräver även rättvisan inom kvinnlig tävlingsidrott genom att skapa förutsättningar för extrema fysiologiska förändringar.

Utöver de fysiska hälsoriskerna kan prestationshöjande substanser orsaka psykiatriska symtom såsom ökad aggressivitet, depression, ångest och suicidtankar. Dessa effekter kan kvarstå även efter avslutad användning, särskilt vid långvarig exponering eller höga doser, vilket sannolikt skulle vara nödvändigt för att optimera prestationsförmågan i en avreglerad tävlingsmiljö där prestationshöjning tillåts. Detta understryker behovet av försiktighet och vikten av evidensbaserade riktlinjer.

Även med noggrann medicinsk övervakning är de långsiktiga fysiologiska och psykologiska effekterna av dopning inte fullt klarlagda. Detta gör det etiskt problematiskt för läkare eller idrottare att fatta verkligt informerade beslut på det sätt som Enhanced Games-konceptet förespråkar. Argumentet är att utan heltäckande kunskap skulle varje godkännande av eller deltagande i dopning – även inom ett reglerat system – vara oansvarigt och potentiellt skadligt. Därtill har anekdotiska erfarenheter från elitidrottare ett begränsat värde för bredare tillämpningar inom anti-aging eller generell prestationshöjning, där rigorösa studier på relevanta populationer fortfarande saknas, vilket utgör en betydande kunskapslucka inom forskningsområdet mänsklig prestationsförbättring. Fallet med användning av erytropoetin (EPO) hos dialyspatienter med anemi illustrerar komplexiteten i medicinsk prestations-förbättring. Det ursprungliga målet var att normalisera hemoglobinnivåerna, men behand-lingen visade sig öka risken för stroke, vilket ledde till mer restriktiva behandlingsriktlinjer baserade på robusta kliniska prövningar och stora kohortstudier.

Användningen av prestationshöjande substanser påverkar inte bara den enskilda idrottarens hälsa utan har även bredare samhälleliga konsekvenser. Konceptet Enhanced Games kan få särskilt skadliga effekter på ungdomar, som är mer sårbara för social påverkan och kan uppfatta prestationshöjning som en nödvändig förutsättning för framgång. Dessutom skulle ett allmänt accepterande av dopning kunna undergräva både hälsan och integriteten inom kvinnlig idrott. Användning av höga doser androgener och andra maskuliniserande substanser hos kvinnliga idrottare skulle sudda ut de biologiska skillnader som ligger till grund för rättvis tävlan. Om reglerande gränser saknas kan kvinnliga tävlande pressas mot testosteronnivåer inom det manliga fysiologiska intervallet, vilket skapar en ojämn spelplan där endast de som är villiga att genomgå extrema fysiologiska förändringar kan förbli konkurrenskraftiga. Ett sådant scenario skulle marginalisera ciskvinnor som väljer att avstå från prestationshöjande behandling och riskera att omintetgöra årtionden av arbete för ökad jämställdhet inom idrotten. Med andra ord handlar idén bakom Enhanced Games inte i första hand om vetenskap, utan om hur vi förstår idrottens och den idrottsliga prestationens innebörd och värde.

Sociala och kulturella dimensioner

Även om Enhanced Games skiljer sig från den tidigare östtyska modellen när det gäller struktur och retorik återkommer flera gemensamma drag: strävan efter prestation genom farmakologiska metoder, uppluckringen av traditionella etiska gränser och normaliseringen av läkemedelsförstärkta kroppar som symboler för framgång. Även om Enhanced Games betonar “medicinsk övervakning” och “idrottarens fria val” visar historien att gränser lätt suddas ut av ambition, sociala och kommersiella påtryckningar samt ojämlik tillgång till kunskap och vård. Därför finns det anledning att närmare granska de värdekonflikter som står på spel.

I motsats till den berättelse som Enhanced Games förmedlar är användningen av prestationshöjande substanser inte enbart en fråga om personligt val eller medicinsk övervakning. Redan i början av 1980-talet pekade Murray på socialt tvång som en central aspekt i dopningsdebatten. Om ett preparat uppfattas som effektivt och idrottare tror att konkurrenter använder det, uppstår en föreställning om att även de själva måste använda preparatet för att kunna förbli konkurrenskraftiga. Spelteoretiska analyser visar tydligt hur elitidrottssystemet under sådana förutsättningar utvecklas mot ett tillstånd där användning av prestationshöjande substanser blir norm. Eftersom enkätstudier samtidigt visar att de flesta idrottare föredrar en idrott fri från dopning kan ett sådant tillstånd beskrivas som en negativ jämvikt.

I de flesta länder är prestationshöjande substanser dessutom förbjudna eller strikt reglerade, inte bara inom idrotten utan även inom hälso- och sjukvården. Icke-medicinskt innehav, distribution eller administrering av anabola androgena steroider, EPO och centralstimu-lerande medel är olagligt i många rättssystem. Att organisera eller sända ett idrottsevene-mang som öppet uppmuntrar användning av sådana substanser skulle därför också stå i konflikt med internationella hälsoregler och folkhälsopolitiska mål. I detta sammanhang riskerar Enhanced Games inte bara rättsliga utmaningar utan även att underminera den internationella samsynen kring läkemedelssäkerhet, medicinsk etik och ansvarsfull användning av biomedicinsk teknik.

Enhanced Games berör också djupare värdefrågor. Som framgår av organisationens webbplats (https://www.enhanced.com/) finns en tydlig koppling mellan konceptet och de mer övergripande idéerna om mänsklig prestationsförbättring (human enhancement). Den snabba utvecklingen inom bioteknik, inklusive nya läkemedel och genetiska teknologier, har gjort möjligheterna att förstärka människans fysiska och kognitiva förmågor till en central fråga inom bioetiken. I detta sammanhang förespråkar Enhanced Games uttryckligen interventioner som syftar till att optimera fysisk och kognitiv prestationsförmåga, livslängd och estetiskt utseende – kännetecken för den bredare diskussionen om mänsklig presta-tionsförbättring. Organisationen beskriver exempelvis sitt uppdrag som att “flytta gränserna för mänsklig potential genom vetenskapligt underbyggda metoder”, vilket tydligt anknyter till ett synsätt där prestationsförbättring går långt utöver traditionell medicinsk behandling. Den centrala frågan blir därför var gränsen bör dras mellan acceptabel och oacceptabel användning av bioteknik för att förbättra redan friska och normalt fungerande människors förmågor. Förenklat kan tre huvudsakliga ståndpunkter urskiljas, vilka även kan överföras till idrottens område.

Den första ståndpunkten är restriktiv. Enligt detta synsätt bör biotekniska metoder endast användas i terapeutiskt syfte. Många av dessa metoder – från läkemedel såsom EPO och anabola androgena steroider till CRISPR-teknik (Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats) – har ett stort värde för behandling och förebyggande av sjukdomar. Däremot är deras användning för att förbättra friska människors prestationsförmåga kontroversiell. Förespråkare för den restriktiva hållningen framför flera typer av invändningar, från religiöst grundade argument mot att manipulera skapelsen till mer systematiska resonemang om risken för en elitistisk och perfektionistisk kultur som förstärker social ojämlikhet och minskar respekten för genetisk mångfald.

Konsekvenserna för idrotten är uppenbara. Antidopningsarbetet bygger i grunden på ett restriktivt synsätt. Ett stort antal prestationshöjande substanser och metoder är förbjudna. Motiveringen, såsom den uttrycks i WADA:s regelverk, bygger på det som benämns “idrottens anda”, vilken definieras som “det etiska strävandet efter mänsklig excellens genom den målmedvetna utvecklingen av varje idrottares naturliga talanger”. Därtill betonas skyddet av hälsan samt respekt för regler, medtävlare, rättvis konkurrens, lika förutsättningar och värdet av en dopningsfri idrott för samhället.

En andra ståndpunkt är den liberala, som accepterar användningen av vissa substanser och metoder för att förbättra människans förmågor. Den snabba utvecklingen av det som kan beskrivas som prestationsförbättringsindustrin, där en mängd produkter – från kosttillskott och receptfria läkemedel till preparat som syftar till att förbättra både fysisk prestations-förmåga och utseende – marknadsförs, tyder på en utbredd acceptans för denna ståndpunkt. Den ökande användningen av receptbelagda läkemedel, såsom testosteron-plåster, GLP-1-receptoragonister och tillväxthormon, illustrerar ytterligare hur medicinskt godkända behandlingar i allt högre grad används för prestationshöjande syften. Dessa preparat, som ursprungligen utvecklades för behandling av specifika sjukdomstillstånd, används i dag för att optimera prestationsförmåga, motverka åldrande och förbättra kroppssammansättningen, vilket förstärker den samhälleliga utvecklingen mot att prestationsförbättring blir en norm.

Förespråkare för den liberala hållningen kan samtidigt stödja antidopningsarbetet inom idrotten. I större utsträckning än den restriktiva hållningen accepterar de dock användning av kosttillskott och, till viss del, även utnyttjandet av kryphål och “gråzoner” i regelverket. Tyngd-punkten ligger på idrottarens autonomi och rätten till självbestämmande. Den liberala hållningen kan också kopplas till den så kallade nonharm-modellen för dopning, enligt vilken det nuvarande antidopningssystemet bör ersättas av ett system utan förbud, där idrottare får använda dopningsmedel under oberoende medicinsk kontroll. Liksom den restriktiva hållningen betraktar nonharm-perspektivet dopning som ett problem. Till skillnad från den restriktiva hållningen ses emellertid denna modell som det minst skadliga alternativet.

En tredje ståndpunkt är den prestationsförbättringspositiva (pro-enhancement). Enligt detta synsätt bör innovativ bioteknik som kan förbättra människans förmågor omfamnas och välkomnas. Förespråkarna menar att modern bioteknik möjliggör nästa steg i människans evolution, där långsamma naturliga processer kan ersättas eller överträffas. Visionen omfattar inte bara förbättring av den fysiska prestationsförmågan utan även av mentala och moraliska egenskaper. Under förutsättning att prestationshöjande teknologier fördelas rättvist i samhället och att deras användning bygger på vetenskaplig evidens betraktas teknologisk förbättring av människan inte bara som en möjlighet utan som en moralisk skyldighet.

Även detta synsätt har tydliga konsekvenser för idrotten. Antidopning betraktas som en anakronism. Professionella idrottare bör enligt denna uppfattning ha rätt att använda vilka metoder de vill och acceptera vilka risker de själva väljer att ta. Den prestationsförbättrade idrottaren representerar framtidens idrott och kan samtidigt ses som en föregångare för den bredare visionen om den förbättrade människan. Argumentationen på Enhanced Games webbplats återspeglar i stor utsträckning detta pro-enhancement-perspektiv. Skillnaden är att forskare som företräder denna ståndpunkt vanligtvis presenterar både argument för och emot, medan Enhanced Games presenterar sitt koncept på ett i huvudsak okritiskt sätt. Frågan blir därför vilka de centrala etiska problemen egentligen är.

Etiska reflektioner

Den restriktiva synen på bioteknik kan kritiseras för att vara alltför snäv. Icke-terapeutisk prestations- och utseendeförbättring kan i vissa fall bidra till människors välbefinnande. Kosttillskott kan kompensera för en bristfällig kost, och andra metoder kan minska de negativa effekterna av åldrande. Om användningen bygger på god vetenskaplig evidens och teknologierna är tillgängliga för alla som kan ha nytta av dem behöver biotekniska metoder inte nödvändigtvis vara etiskt problematiska. Ur detta perspektiv framstår både den liberala och den prestationsförbättringspositiva hållningen som försvarbara.

Problemet är emellertid att dessa förutsättningar är svåra att upprätthålla. Samhällsvetare beskriver den moderna medikaliseringen av samhället som en process där medicinska metoder i allt större utsträckning tränger in i och kommersialiseras inom vardagslivets alla områden, samtidigt som hälsa framställs som ett perfektionistiskt ideal som i praktiken är ouppnåeligt.

Om vi återvänder till elitidrotten blir det tydligt att medikaliseringen gör den restriktiva hållningen ännu viktigare. Idrottens starka prestationslogik leder lätt till problematiska överdrifter. Som tidigare nämnts innebär en legalisering av prestationshöjande substanser en uppenbar risk för ett starkt socialt tryck att använda dem. Dessutom visar forskning om idrottskulturer där den liberala hållningen dominerar och där gränserna mellan tillåtna “gråzoner” och förbjudna metoder är otydliga att tröskeln för användning av prestationshöjande substanser sänks. Mot denna bakgrund framstår den restriktiva hållningen som väl motiverad inom idrotten.

Vad kan då sägas om etiken bakom konceptet Enhanced Games (EG)? För förespråkare av antidopning, vilket också kommer till uttryck i WADA:s regelverk, ses idrottsliga prestationer som resultatet av naturlig talang och mänsklig excellens. I mer konkreta termer beskriver Loland och Hoppeler träning som ett utnyttjande – huvudsakligen genom idrottarens egen ansträngning – av den anpassningsförmåga som den mänskliga organismen utvecklat genom evolutionen. När prestationer bedöms som resultat av träning utgör användningen av prestationshöjande substanser och metoder en “störande faktor” som förvanskar sambandet mellan träning och prestation.

Enhanced Games företräder ett radikalt annorlunda synsätt. Hänvisningar till den naturliga kroppen saknar i princip betydelse, annat än att kroppen betraktas som ett råmaterial som kan modifieras och formas med hjälp av bioteknik. Idrotten ses som ett firande av den bioteknologiskt förbättrade människokroppen. Begränsningar av användningen av prestationshöjande substanser bör därför avskaffas och ersättas av möjligheten till medicinskt assisterad prestationsförbättring. Ur detta perspektiv korrumperar inte dopning den idrottsliga prestationen utan utgör tvärtom en integrerad och viktig del av idrottens ideal.

Vi har kritiserat Enhanced Games för att vila på vetenskapligt ytliga antaganden och en sociologiskt naiv förståelse av idrotten. Låt oss emellertid för ett ögonblick acceptera konceptets argumentation och föreställa oss en framtid där riskerna för sociala och medicinska skadeverkningar kan hanteras på ett tillfredsställande sätt. Skulle Enhanced Games då vara etiskt försvarbart? Om man bortser från skadeverkningarna – kan idealet om den teknologiskt förbättrade idrottaren verkligen utgöra ett rimligt alternativ till den “naturliga” idrottaren och dagens antidopningsregler?

Detta är den avgörande etiska frågan. Svaret beror ytterst på hur man förstår idrottens natur och värde. Tävlingsidrott handlar per definition om att jämföra ojämlikheter – vilka idrottare eller lag presterar bäst? En närmare analys av idrottens regelverk visar emellertid att inte alla former av ojämlikhet accepteras. Inom utomhusidrotter försöker man eliminera eller kompensera för skillnader i yttre förhållanden. I många idrotter standardiseras utrustning och teknik. De flesta idrotter delar in deltagarna efter biologiskt kön och vissa, såsom tyngdlyftning och kampsporter, även efter kroppsstorlek eller viktklass. Skälet är att dessa ojämlikheter ligger utanför idrottarnas kontroll men ändå påverkar tävlingsresultatet.

Idrottens regler är därför utformade i enlighet med principen om rättvis jämlikhet i möjligheter, där målet är att prestationer i första hand ska spegla idrottarens egen utveckling av talang genom egna ansträngningar. På så sätt kan en prestation betraktas som ett genuint uttryck för idrottaren som unik individ – med sina genetiska förutsättningar, sin bakgrund, sin historia av hård träning, framgångar och motgångar, uppoffringar och belöningar. Det är detta som ger idrotten dess moraliska betydelse. En idrottsprestation är inte enbart resultatet av bioteknologisk finjustering utan kan utgöra ett autentiskt uttryck för mänsklig excellens.

Här ligger den grundläggande skillnaden mellan den olympiska idrottsmodellen och Enhanced Games. Enhanced Games hyllar prestationen och rekordet snarare än den människa som åstadkommer prestationen. I stället för den “naturliga” utvecklingen är idealet att med teknologiska hjälpmedel överskrida människans biologiska begränsningar. Med avancerade dopningsprogram blir idrottaren alltmer beroende av externa expertsystem, samtidigt som ansvaret för prestationen successivt flyttas från individen till systemet. Därmed blir prestationen i mindre utsträckning ett autentiskt uttryck för idrottaren som person och moraliskt ansvarig aktör. I sin yttersta konsekvens öppnar detta till och med för en bioteknologiskt designad och kontrollerad idrottare – en organisk robot. Mot bakgrund av idrottens nuvarande struktur och ideal riskerar Enhanced Games därför att beröva idrotten dess moraliska betydelse.

Praktiska tillämpningar och slutsatser

Även om Enhanced Games presenterar sig som ett transparent, framtidsinriktat och frigörande alternativ till den traditionella idrotten visar en närmare granskning att konceptet bygger på vetenskapligt tveksamma antaganden och etiskt osäkra utgångspunkter. Initiativet hävdar att det stärker idrottarnas självbestämmande och omfamnar vetenskapliga framsteg, men riskerar samtidigt att normalisera användningen av prestationshöjande substanser på ett sätt som kan leda till allvarliga hälsokonsekvenser, undergräva idealen om rättvis tävlan och försvaga idrottens moraliska betydelse.

Enhanced Games kritik av de problem som dagens olympiska elitidrott står inför är i viss utsträckning berättigad. Samtidigt står konceptet i direkt motsättning till den struktur och de grundläggande värden som präglar den moderna tävlingsidrotten. Vi menar därför att lösningen ligger i reformer – inte i avreglering. Att stärka antidopningssystemen, främja etiskt hållbar sponsring och investera i säker och evidensbaserad prestationsutveckling är alla realistiska vägar framåt. När idrotten fungerar som bäst speglar den mer allmänna ideal om mänsklig excellens. Enhanced Games kan möjligen skapa nya rekord, men priset riskerar att bli att idrotten förlorar sin moraliska betydelse.

En avslutande kommentar är på sin plats. Den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen kan leda till en framtid där olika former av prestationsförbättring uppfattas som mindre kontroversiella än i dag. Idrottens framtid kommer i hög grad att bero på hur samhället väljer att förhålla sig till nya och alltmer avancerade bioteknologier. Oavsett denna utveckling anser vi att den grundläggande etiska prioriteringen även fortsättningsvis bör vara respekt för idrottaren som människa och omsorgen om dennes hälsa och välbefinnande, snarare än strävan efter allt högre prestationsnivåer och rekord.

Vår mer specifika invändning har varit den okritiska utvecklingen av Enhanced Games som ett alternativ till den olympiska idrottsmodellen. På denna punkt är vår slutsats tydlig: den etiska avvägningen talar klart till förmån för den nuvarande olympiska modellen och dess antidopningssystem.

Referens: Sandbakk Ø, Loland S. Records at what cost? A critique of the enhanced games. Int J Sports Physiol Perform 2025; 21: 845-8.