En studie av idrottare som har begått dopingförseelser

En rapport från Australian Crime Commission (2013) beskrev växande kopplingar mellan idrott och organiserad brottslighet. I rapporten hävdades att:

”Organiserad brottslighet har visat sig ha ett konkret och växande fotfäste på denna marknad, och verksamheten underlättas av vissa tränare och stödpersonal kring elitidrottare, som har organiserat och/eller accepterat användningen av förbjudna substanser och/eller administreringsmetoder.”

Att personer inom idrotten – däribland tränare, managers, ägare och till och med sponsorer – uppenbarligen underlättar brottsligt beteende är inte något nytt problem. Det har hävdats att idrottare kan vara mer benägna än icke-idrottare att ägna sig åt olika former av brottslighet, exempelvis sexuella övergrepp. Det har också hävdats att idrottsledare ibland väljer att se mellan fingrarna när deras aktiva begår sådana handlingar, i vissa fall till den grad att de ”ursäktar” allvarliga brott. Undersökningar av spelares kriminella bakgrund i USA och Australien visar att andelen spelare med brottmålsdomar inom många idrottslag är betydligt högre än i den allmänna befolkningen.

När det gäller överträdelser som doping – som i länder som Australien inte utgör ett brott i straffrättslig mening – förstärker de förväntade prestationsfördelarna den uppenbara toleransen inför regelbrott. I en bransch som bedöms utifrån ett enda kriterium – att vinna – har många inom idrottsvärlden antagit en inställning som sammanfattades i marknads-föringskampanjen för Essendon Australian Football Club 2013:

”Whatever it takes” – ”Vad som än krävs.”

Även om användningen av förbjudna preparat inom idrotten inte är något nytt fenomen finns det begränsad kunskap om erfarenheterna och uppfattningarna hos idrottare som har begått överträdelser av antidopingsreglerna. I denna studie undersöktes kvalitativt erfarenheterna hos 18 idrottare från bodybuilding, styrkelyft, cricket, sprintkajak, rugby och simning som hade begått dopingsörseelser. Bland de teman som undersöktes fanns motivationen bakom att börja och fortsätta dopa sig, dopingens psykologi, faktorer som kan avskräcka från doping samt idrottarnas syn på dagens antidopingspolitik.

I de flesta fall hade dopingen börjat tidigt i idrottarnas karriärer. Den upplevda kulturen inom den egna idrotten ansågs ha en central betydelse för ”normaliseringen” av doping, särskilt inom bodybuilding.

När idrottarna förklarade sitt beslut att dopa sig använde de olika former av moraliskt frikopplande, bland annat fördelaktiga jämförelser, att tona ned konsekvenserna och att sprida eller förskjuta ansvaret. Ironiskt nog uppfattades moraliska argument som de mest effektiva faktorerna för att avskräcka från doping.

Resultaten diskuteras i relation till svårigheterna med att skapa trovärdiga avskräckande åtgärder samt till förslag på hur antidopingspolitiken kan utvecklas i framtiden.

Att avskräcka från doping

Hittills har WADA:s antidopingspolitik i hög grad förlitat sig på den avskräckande effekten av dopingkontroller. Utgångspunkten har varit att om dopande idrottare upplever att sannolikheten för att bli upptäckta är hög och att konsekvenserna kommer att bli allvarliga, så kommer de att vara mindre benägna att använda doping.

Inom kriminologisk forskning är detta synsätt känt som ”deterrence theory”, på svenska ungefär avskräckningsteorin. Den utgör en grundläggande princip bakom rättssystemen i de flesta länder. Enligt avskräckningsteorin antas den avskräckande effekten öka om den upplevda sannolikheten för upptäckt ökar – exempelvis genom fler eller bättre doping-kontroller – eller om konsekvenserna blir allvarligare, exempelvis genom högre böter eller längre avstängningar. Tyvärr har teorin, trots sin intuitiva attraktionskraft, begränsat empiriskt stöd. Faktum är att teorin numera allmänt anses vara i stor utsträckning ”felaktig.” En anledning till att avskräckningsteorin kan ha misslyckats med att avskräcka från doping är att den upplevda sannolikheten för att bli upptäckt sannolikt är mycket låg.

WADA:s försök att avskräcka från doping tycks endast ha varit begränsat framgångsrika, och doping inom idrotten uppfattas som mycket vanligt både av allmänheten och av idrottare. Följaktligen har många forskare och även WADA förklarat att antidopingarbetet delvis har misslyckats.

Förebyggande av doping

Mot bakgrund av denna pessimistiska bedömning är det inte förvånande att antidoping-arbetet har genomgått ett antal betydande förändringar under de senaste åren. Exempelvis har en ökning av samhällsvetenskaplig forskning antytt att en förskjutning från upptäckt till förebyggande arbete skulle kunna vara den bästa strategin för att eliminera drogbruk inom idrotten.

Det bör emellertid noteras att fokus tycks vara på väg tillbaka mot en mer upptäcktsbaserad inriktning, där ”samordnade utredningar” genomförda av antidopingutredare och offentliga aktörer, såsom polisen, betraktas som vägen framåt. Denna förändring av fokus har lett till ett ökat intresse för att förstå de psykologiska egenskaperna hos idrottare som dopar sig. Hittills har denna forskning emellertid generellt bara gett ytliga insikter i dopingspraktiken på grund av tre huvudsakliga problem.

Det första problemet med denna forskning är att urvalen vanligtvis består av idrottare som inte dopar sig. Det andra problemet är att enkätbaserade studier har erbjudit förutbestämda motiv till doping, såsom ekonomisk vinning och en önskan att vinna, som kanske inte korrekt återspeglar idrottarnas faktiska uppfattningar. Det tredje problemet är att många dopingfall beror på oavsiktlig användning, där det faktiskt inte finns något ”motiv” till doping.

En lösning på dessa problem är att genomföra öppna intervjuer med idrottare som har begått överträdelser av antidopingreglerna. En översikt av antidopingforskningen identifierade idrottare som hade begått överträdelser av antidopingreglerna som en av de grupper som saknades i den befintliga forskningen. Det finns två huvudsakliga praktiska orsaker till att denna grupp inte tidigare hade studerats. För det första finns det, som tidigare diskuterats, endast ett litet antal idrottare som är kända för att ha brutit mot antidopingreglerna. För det andra är det osannolikt att idrottare som medvetet har brutit mot reglerna och ännu inte har upptäckts skulle delta i forskningsstudier som skulle kunna ge insikter i deras beteende och därmed underlätta upptäckten av dem.

Synpunkter från idrottare som har begått överträdelser av antidopingreglerna

Trots svårigheterna med att hitta och intervjua idrottare som har begått överträdelser av antidopingreglerna kan de potentiella fördelarna med denna typ av forskning vara betydande. De idrottare som intervjuats gav exempelvis insikter i vilka faktorer som motiverar idrottare att dopa sig, såsom lagkamraters attityder och beteenden, samt möjliga avskräckande faktorer, exempelvis personliga moraliska och etiska värderingar.

Tränarnas roll när det gäller att påverka idrottarnas beslutsfattande var mindre betydelsefull än forskarna hade förväntat sig utifrån deras egna resultat från en kvantitativ studie som genomfördes inom ramen för samma forskningsprojekt

I en akademisk studie – från 2010 – som omfattade idrottare som hade begått överträdelser av antidopingreglerna intervjuades elva idrottare med hjälp av ett narrativt perspektiv. Deltagarna fick beskriva sin egen historia i relation till de sociala och kulturella händelser som kan ha påverkat beslutet att dopa sig. En sådan process kan dock ge upphov till reflektioner som är socialt konstruerade snarare än objektiva sanningar.

Studien visade att dopingspraktiker, som var avsiktliga och inte oavsiktliga, påverkades av en mängd olika faktorer, där idrottskulturen var särskilt betydelsefull. När idrottarna fattade beslut om att dopa sig tog de hänsyn till sina kollegors värderingar, uppfattningar och beteenden. Studien visade dessutom att de faktorer som påverkar beslutet kan variera under olika skeden av en idrottares karriär. Detta antyder att effektiva avskräckande åtgärder kan behöva anpassas efter karriärfas snarare än att utformas enligt en generell modell.

Värdet av att studera idrottare som har ertappats med dopning illustreras också av fallet med David Millar, en brittisk cyklist som 2004 erkände att han hade använt förbjudna substanser. Efter att ha avtjänat en tvåårig avstängning blev Millar en förespråkare för en dopningsfri idrott och har ingått i WADA:s idrottarkommitté. Andy Parkinson, chef för verksamheten Drug-Free Sport inom UK Sport, menade att man i större utsträckning borde ta hjälp av idrottare som Millar. ”Genom vårt arbete med David har vi lärt oss viktiga saker om vad som får idrottare att välja den vägen.” Parkinson sade också: ”Vi behöver förstå detta bättre för att kunna utveckla våra insatser mot problemet, och vi bör inte vara rädda för att använda deras kunskaper och erfarenheter.”.

Fallet med den kanadensiska sprintern Angella Issajenko illustrerar ytterligare värdet av att samla in information från idrottare som dopat sig. Issajenko beskrev den känsla som användning av steroider kan ge en idrottare. Hon sade: ”Åh, man får en fantastisk känsla av välbefinnande eftersom man vet att det här kommer att få en att träna hårdare, kanske göra en snabbare och göra en till olympisk mästare. Man får en helt otrolig känsla och kan därför ta sig igenom träningspassen utan rädsla. Vad de än utsätter en för under träningen så klarar man det.”

Issajenko beskrev också idrottarnas reaktion på anklagelser om dopning: ”När en idrottare åker fast är det standardförfarandet. Man förnekar, man förnekar, man förnekar. Om utredningen inte hade inletts skulle vi ha förnekat det än i dag. Men när utredningen väl inleddes visste jag att vi skulle behöva komma ut med sanningen. Det var över.”

Den utredning som Issajenko syftade på var undersökningen av dopningen bland kanadensiska idrottare, däribland sprintern Ben Johnson. Johnson visade efter avslöjandet av hans dopning i stort sett ingen ånger och gav följande motivering till sitt beteende: ”Alla fuskar, vem fuskar inte i livet? Alla fuskar med skatterna, alla fuskar med allting, varför just Ben Johnson? Jag är inte den enda i den här världen.”

Moraliskt frikopplande

Ur ett psykologiskt perspektiv är Johnsons kommentarer intressanta på grund av den moraliska motivering han ger för sitt beteende. Denna typ av rättfärdigande kallas moraliskt frikopplande (moral disengagement).

Det har beskrivits en process där en person som begår en överträdelse eller orsakar skada, exempelvis genom att fuska eller skada en motståndare, omtolkar sitt eget beteende på ett sådant sätt att personen kan frigöra sig från de moraliska normer som normalt skulle hindra ett sådant handlande.

En person kan exempelvis jämföra sitt eget klandervärda beteende med ett beteende som är betydligt värre (t.ex. ”Jag förolämpade honom, men jag slog honom inte”). Bandura kallade denna process för ”fördelaktig jämförelse” (advantageous comparison).

På liknande sätt kan en person skylla sina handlingar på en grupps beslutsfattande (”fördelat ansvar”, diffused responsibility) eller på det tryck som utövas av auktoriteter eller av omständigheterna (”förskjutet ansvar”, displaced responsibility).

Referens: Engelberg T, Moston S, Skinner J. The final frontier of anti-doping: A study of athletes who have committed doping violations. Sports Management Eview 2015; 18: 268-79.