Kolmonooxid för prestationförbättring i idrott - ett etiskt minfält
Kolmonooxid för prestationförbättring i idrott – ett etiskt minfält
Uthållighetsidrottare använder generellt många olika träningsformer, däribland höghöjds- och hypoxistrategier, som en del av förberedelserna inför maximal prestationsförmåga. Det yttersta målet är en förbättrad aerob kapacitet, något som kan observeras även hos elitidrottare trots mycket små förändringar i den totala hemoglobinmassan (tHbmass). Den huvudsakliga mekanistiska förklaringen till förbättrad prestation har traditionellt kopplats till en ökad tHbmass, vilket skulle förbättra syretransporten. Nya forskningsresultat visar dock att enbart en ökning av tHbmass inte är tillräcklig för att förbättra uthållighetsprestationen. Ökningen kan exempelvis bero på ett naturligt höghöjdsläger av typen ”bo högt–träna högt” eller på höghöjdsexponering i kombination med administrering av erytropoetin.
Höghöjdsträning kräver därför per definition en noggrann balans mellan effekterna av höjdnivå/hypoxidos (med den möjliga ökningen av tHbmass) och träningens mål (bättre prestation samt andra hypoxi- och träningsinducerade fysiologiska anpassningar). Metoder för manipulation av blodet som enbart förändrar tHbmass kan därför inte rekommenderas om de inte leder till förbättrad prestation.
Sammanfattningsvis skulle upprepad administrering av kolmonoxid (CO) i syfte att öka tHbmass hos idrottare sannolikt upptäckas inom dagens antidopningssystem, och metoden skulle sannolikt inte förbättra prestationsförmågan. Den föreslagna prestationshöjande mekanismen förutsätter en toxisk exponering. Till skillnad från hypoxitält eller vistelse på hög höjd skapar CO en förgiftningsfysiologi (COHb) snarare än en ”naturlig” miljöbetingad hypoxi. Även så kallade lågdosprotokoll med CO är avsiktligt utformade för att uppnå en biologiskt betydelsefull nivå av COHb, vilket innebär att användaren medvetet framkallar ett tillstånd som folkhälsorekommendationer syftar till att förhindra.
Ett mål på 15 procent COHb ligger mycket nära gränsen för dödlig toxicitet, samtidigt som CO är lukt- och färglöst, vilket gör det svårt att bedöma hur stor dos som faktiskt har inhalerats. Risken handlar inte enbart om ”akut CO-förgiftning”, utan också om dosering som är känslig för felbedömningar och om fördröjda skador. En särskild risk med CO är möjligheten till fördröjda neurokognitiva effekter efter att personen till synes återhämtat sig.
Även om sådana effekter är ovanliga vid lägre nivåer av COHb är den etiska problematiken att idrottsmiljöer ofta uppmuntrar till upprepning och dosökning – tankesättet att ”om lite är bra är mer bättre” kan vara särskilt problematiskt hos sårbara idrottare. Riskprofilen vid användning av CO omfattar konsekvenser med hög allvarlighetsgrad och potentiellt fördröjda neurologiska skador.
Det är därför otillräckligt att enbart konstatera att användning av CO numera är förbjuden som blodmanipulation. Metoden är inte etiskt eller medicinskt försvarbar. Sammantaget bör avsaknaden av prestationsförbättring av CO och förekomsten av mindre riskfyllda alternativ inom etablerade höghöjds- och hypoxiträningsstrategier diskuteras med idrottarna, samtidigt som den verkliga faran med CO-användning betonas. I elitidrottens pressade miljö, där dosökning och bristande övervakning kan förekomma, är den verkliga idrottsmiljön definitivt inte lika kontrollerad som laboratoriemiljön.
Övergripande gäller att en osäker eller obefintlig prestationsvinst inte kan motivera införandet av ett känt giftämne vars skadeverkningar omfattar akut hypoxisk vävnadsskada och potentiellt fördröjda neurologiska effekter.
Framtida forskning inom området måste inta en tydlig och otvetydig hållning och klart skilja mellan fysiologisk och mekanistisk forskning och varje form av prestationshöjande tillämpning, särskilt när en metod uppfyller kriterierna för ett förbjudet ämne eller en förbjuden metod, oavsett om den redan är förbjuden eller inte.
Ett sådant förhållningssätt skulle bevara forskningens vetenskapliga värde och samtidigt undvika etisk oklarhet och risken för feltolkningar av tränare, idrottare eller andra som arbetar praktiskt med elitidrott. Det kan också bidra till att rikta forskningsinsatserna tillbaka mot höghöjds- och hypoxiträningsmetoder som faktiskt kan förbättra prestationsförmågan genom hematologiska och icke-hematologiska mekanismer, snarare än genom att förlita sig på toxiska surrogat som kolmonoxid.
Referens: Faiss R, Brocherie F. Carbon monoxide to ‘simulate altitude’: The ethical grenade. Exp Physiol 2026; 111: 2387-8.