Historiska nedslag avseende antidopingens framväxt

År 1894 grundades Internationella olympiska kommittén (IOC) för att ta initiativ till de första olympiska spelen i modern tid och organisera det första arrangemanget, som ägde rum i Aten 1896. Under de första årtiondena deltog huvudsakligen amatöridrottare i de olympiska spelen. Från och med 1980-talet – och därmed redan i början av Juan Antonio Samaranchs tid som IOC-president – öppnades de olympiska spelen i allt större utsträckning även för professionella idrottare, samtidigt som kommersialiseringen av den olympiska idrotten systematiskt byggdes ut.

Dessa två strategiska beslut av IOC markerar emellertid inte början på dopingsproblematiken inom den olympiska idrotten. Användningen av prestationshöjande substanser kan spåras tillbaka till tiden före de första olympiska spelen i modern tid. På den tiden testades idrottarna ännu inte, och därför kunde heller inga sanktioner utdömas.

Syftet med artikeln är att visa när och hur IOC började ta ansvar för att bygga upp de första antidopinginitiativen på institutionell nivå. Därefter analyseras varför och på vilket sätt IOC kontinuerligt har byggt ut det institutionella antidopingnätverk som grundades under 1960-talet. Framställningen är indelad i perioderna 1930–1959, 1960–1998, 1999–2014 samt 2015–nutid. Avslutningsvis belyses aktuella utmaningar för antidopingnätverket.

1930–1959: Början på den institutionella dopingsbekämpningen

Redan från mitten av 1930-talet hade IOC anslutit sig till de ansträngningar som International Amateur Athletic Association (IAAF, i dag World Athletics) gjorde för att undersöka och sanktionera den alltmer synliga användningen av prestationshöjande substanser.

Det var ingen tillfällighet att engelsmannen Lord Burghley tog initiativ till antidopingdiskussionerna inom IOC. Han var inte bara IOC-ledamot utan hade också flera funktionärsuppdrag inom Amateur Athletic Foundation, paraplyorganisationen för den engelska friidrotten och en institutionell medlem av IAAF. Dessutom var Burghley en framgångsrik friidrottare som deltog i de olympiska spelen i Paris 1924, Amsterdam 1928 och Los Angeles 1932. År 1924 vann han dessutom guld på 400 meter.

På Burghleys förslag inrättades vid IOC:s session i Warszawa 1937 en första arbetskommission för dopingsproblematiken. Året därpå presenterades resultatet av arbetet vid IOC:s session i Kairo. Målet var att föreslå regler mot dopingsmissbruk. De rekommendationer som återges nedan var nästan identiska med IAAF:s rekommendationer från 1928. De skrevs dock endast in i protokollet från sessionen och inte i den olympiska stadgan:

”Användningen av droger eller konstgjorda stimulantia av något slag måste fördömas på det starkaste, och den som använder eller erbjuder dopingmedel, oavsett i vilken form, bör inte tillåtas delta i amatörtävlingar eller i de olympiska spelen.”

Som utdraget ur rekommendationen visar ville man strikt hålla dopade idrottare – som framför allt förknippades med professionell idrott – borta från den olympiska (amatör)idrotten.

Professionellt idrottande kritiserades generellt av medlemmar inom IOC, framför allt av den moderna olympiska rörelsens grundare, den franske Pierre de Coubertin. Professionell idrott ansågs inte ha något moraliskt värde, eftersom dess mål sades vara ekonomisk vinning. Denna yttre motivation kunde enligt Coubertin och andra idrottsföreträdare leda till negativa utvecklingstendenser inom idrotten, bland annat överdriven konkurrens, osportslighet och till och med manipulation av prestationer.

Mot denna bakgrund syftade IOC:s preliminära rekommendation till att fördöma doping som ett hot mot lika villkor i idrotten och idrottarnas hälsa. Det angavs dock inte vilka substanser eller metoder som skulle betraktas som doping.

Under de följande årtiondena vidtogs inga ytterligare åtgärder för att genomföra den riktlinje som formulerades 1938. Detta kan endast delvis förklaras av att de olympiska spelen ställdes in 1940 och 1944 och av det mödosamma återuppbyggandet av den olympiska rörelsen efter 1945.

Faktum var snarare att IOC ännu inte betraktade doping som ett allvarligt hot mot den olympiska idrottens integritet, eftersom den olympiska idrotten fortfarande skulle bygga på amatörprincipen. En förändring av denna inställning blev märkbar först från och med 1960-talet.

1960–1998: Uppbyggnad och utveckling av IOC:s medicinska kommission

Utlösande faktor var den danske cyklisten Knud Enemark Jensens död under de olympiska spelen i Rom 1960. Jensen föll under lagtempoloppet över 100 kilometer och avled senare på sjukhus. Obduktionen visade att Jensen hade tagit amfetamin, vilket sannolikt gjorde att han inte kände sig lika utmattad under tävlingen som han faktiskt var. Den kollaps som detta ledde till orsakade fallet, vilket i sin tur medförde dödliga hjärnskador. Som en konsekvens av denna tragiska händelse inrättade IOC en underkommitté för doping 1962. Den leddes av Arthur Porritt, en nyzeeländsk IOC-ledamot. Han var dessutom ordförande för Royal College of Surgeons of England.

Porritts arbete med att bygga upp riktlinjer för antidoping var emellertid inte särskilt omfattande. Detta hängde också samman med IOC-presidenten Avery Brundages återhållsamma inställning till kampen mot doping. Enligt Brundage tycktes det framväxande dopingproblemet kunna hanteras genom en konsekvent hållning från IOC:s sida till amatörprincipen. För honom var även följande anmärkningsvärda uttalande av Porritt oviktigt. Redan 1966 framhöll Porritt att ”endast en långsiktig utbildningspolitik som betonar de fysiska och moraliska aspekterna av drogproblemet skulle kunna få idrottare att sluta använda prestationshöjande substanser”. Kanske berodde denna betoning av utbildningens förebyggande potential också på det faktum att det ännu inte fanns några metoder för att upptäcka användning av prestationshöjande substanser.

Porritt lämnade underkommittén 1966. I stället blev han guvernör i Nya Zeeland och fick därmed andra uppgifter att ägna sig åt. Till sin efterträdare, den belgiske IOC-ledamoten Alexandre de Merode, överlämnade Porritt en preliminär lista över förbjudna substanser. Därmed kunde man under den följande perioden etablera vissa riktlinjer för antidopingarbetet.

Merode införde en mer konsekvent struktur för att göra kampen mot doping mer proaktiv och institutionellt effektiv. År 1967 upplöstes därför underkommittén och omvandlades till IOC:s medicinska kommission (MK).

Behovet av denna institutionella omorganisation, som nu fick status som en officiell kommission, förstärktes av det tragiska beskedet att ytterligare ett dödsfall hade inträffat under Tour de France 1967 – precis som vid de olympiska spelen i Rom 1960. Britten Tom Simpson avled under den 13:e etappen. Dödsorsaken angavs vara utmattning orsakad av dagens hetta, vilket hade förvärrats och blivit mer okontrollerbart genom intag av amfetamin.

Under Merodes ledning drevs frågan om att så snabbt som möjligt införa ett förbud mot användning av otillåtna prestationshöjande substanser i den olympiska stadgan. På förslag av den medicinska kommissionen antog IOC följande bestämmelser, som slutligen infördes i IOC:s regelverk 1967:

”Användningen av droger eller konstgjorda stimulantia av något slag fördöms, och varje person som erbjuder eller tar emot doping, i vilken form det än må vara, får inte delta i de olympiska spelen. Om en tävlande fälls för användning av doping ska hela laget i den aktuella idrotten diskvalificeras.”

Den medicinska kommissionen genomförde redan vid de olympiska vinterspelen i Grenoble 1968 dopingkontroller av utvalda substanser. Idrottarna testades inledningsvis för alkohol, amfetamin, efedrin och cannabis. Kontrollerna genomfördes mycket okoordinerat och inga positiva dopingresultat kunde officiellt konstateras. Även vid de olympiska spelen i Mexico City 1968 fungerade dopingtestningen otillfredsställande. Spektrumet av substanser som analyserades var lika begränsat som i Grenoble.

Under de följande åren fortsatte den medicinska kommissionen sitt arbete. Detta bidrog bland annat till ackrediteringen av antidopinglaboratorier och utvecklingen av nya test- och analysmetoder. Framför allt skulle dessa inriktas på att upptäcka anabola steroider, eftersom användningen av anabola steroider blev en allt vanligare strategi bland idrottare för att förbättra prestationen.

Enligt en anonym enkät som genomfördes av den amerikanske friidrottaren Jay Silvester – diskuskastare och silvermedaljör vid de olympiska spelen i München 1972 – bland friidrottarna hade 68 procent av alla deltagare i München använt anabola steroider före de olympiska tävlingarna. Vid själva München-OS genomfördes ännu inga officiella tester för anabola steroider. Sådana tester infördes av den medicinska kommissionen först vid de olympiska spelen i Montreal 1976. Anabola steroider hade då också inkluderats i den lista över förbjudna substanser som den medicinska kommissionen officiellt hade upprättat 1971.

Med införandet av dopingkontroller och upprättandet av en lista över förbjudna prestationshöjande substanser skedde i slutändan en förändring i hur dopingsbegreppet tolkades. Idrottssociologen Marcel Reinold sammanfattar detta i sin publikation Doping als Konstruktion. Eine Kulturgeschichte der Anti-Doping-Politik på följande sätt:

”Fram till införandet av kontroller utformades definitionen inte för idrottsjuridiska ändamål i jakten på doping, utan skulle fördöma användningen av farmakologiska preparat inom idrotten. Utan kontroller … handlade det framför allt om att förmedla uppfattningen att doping var förkastligt som en effektiv förebyggande strategi. Till detta lämpade sig inte moraliskt neutrala dopinglistor, eftersom det i slutändan inte var den använda substansen som var det viktigaste, utan snarare – i enlighet med idrottens pedagogiska och moraliska idéer – idrottarnas rätta inställning. … Genom införandet av juridiskt-teknokratiska principer som dopinglistor blev doping en tekniskt förmedlad konstruktion, där man inte längre frågade efter enskilda personers beslut, utan efter de juridiska sakförhållandena, det vill säga konkret de biokemiska parametrarna.”

IOC hade genom den medicinska kommissionen (MK) skapat en intern institution som nu bekämpade missbruket av doping vid de olympiska spelen. Utöver de tidigare nämnda administrativa och vetenskapliga ansvarsområdena – där kontrollerna vid de olympiska spelen stod i centrum och där så kallade out-of-competition-tester dessutom började genomföras från och med 1988 – förberedde MK också beslut om sanktioner för IOC vid överträdelser av dopingreglerna.

Men trots den medicinska kommissionens position i antidopingarbetet måste dopingstatistiken över positivt testade idrottare betraktas med stor försiktighet. Under perioden 1968–1998 testades endast 53 idrottare positivt vid de olympiska spelen – 48 vid sommar-OS och 5 vid vinter-OS. Den låga siffran är dock bara förvånande vid första anblicken. Under dessa 30 år befann sig världen i det kalla krigets höjdpunkt. Idrotten och framför allt de olympiska spelen fungerade då som ett medel för att visa nationell styrka och de olika blockens storlek och överlägsenhet.

Metoder för att dölja användningen av substanser var redan kända vid denna tid. Införandet av träningskontroller visade sig vara föga effektivt, bland annat eftersom kontrollanterna, under det kalla krigets idrottspolitiska förhållanden, ofta inte fick tillträde till de platser där idrottarna tränade. Dessutom prioriterade idrottsläkare – delvis med stöd från politiska och idrottsorganisatoriska makthavare – ofta prestationsförbättring framför det etiska ansvaret för idrottarnas hälsa. Den yrkesmässigt förvärvade kunskapen om farmakologiska utvecklingar av prestationshöjande medel ökade dessutom klyftan mellan användningen av dopingmedel och möjligheterna att upptäcka dem genom tester.

IOC var fram till slutet av 1990-talet nöjt med hur statistiken hanterades. Det faktum att endast ett fåtal positiva fall upptäcktes under själva de olympiska spelen – inklusive positiva tester hos toppidrottare som Ben Johnson i 100-metersfinalen i Seoul 1988 – tycktes vara ett tillräckligt och övertygande bevis på att de interna antidopingstrategierna fungerade.

IOC hade begränsat intresse av att betrakta dopingsproblematiken utanför de olympiska spelen. Organisationen tog inte ansvar för de internationella idrottsförbundens tävlingar eller för de dopingtester som behövde genomföras där. År 1998 förändrades dock denna inställning på ett genomgripande sätt.

1999–2014: En ny inriktning för etablerade institutionella strukturer av arbetet

Under Tour de France 1998 inledde den franska åklagarmyndigheten omfattande razzior på Festina-lagets hotell och i lagets bilar. Redan före starten av Touren hittades stora mängder förbjudna dopingssubstanser i en fysioterapeuts bil, bland annat steroider, amfetamin och erytropoetin (EPO), som vid denna tid var det viktigaste dopingsmedlet.

År 1998 var det ännu inte möjligt att upptäcka EPO genom dopingtest. Ett validerat testförfarande för att påvisa tillförsel av kroppsexternt och syntetiskt framställt EPO etablerades först från och med 2001.

Den systematiska dopingen inom Festina-laget ledde omedelbart till att cykellaget uteslöts från den pågående Tour de France och avslöjade samtidigt dopingsmissbruk inom andra cykellag.

Även om dopingsskandalen inte inträffade under de olympiska spelen riktades allmänhetens och mediernas kritik också mot IOC. En central kritikpunkt var att avslöjandet av Festina-skandalen hade utlösts genom statliga ingripanden och inte genom initiativ från IOC för att bekämpa användningen av otillåtna prestationshöjande substanser och metoder. Återigen blev det uppenbart att prestationsframgångens betydelse inom elitidrottens kultur – och därmed även inom de olympiska spelen – överskuggade värdet av idrottarnas hälsa. För allmänheten innebar detta ett försämrat anseende för den olympiska idrotten. IOC:s självbild som idrottens världsregering kritiserades, samtidigt som organisationen framstod som naiv och maktlös i kampen mot doping.

Som en reaktion på den ökande offentliga kritiken och för att återvinna sin moraliska auktoritet organiserade IOC den 2–4 februari 1999 den första världskonferensen om doping inom idrotten (1st World Conference on Doping in Sport) i Lausanne. Syftet var att tillsammans med idrottsfunktionärer, idrottare, politiker och forskare diskutera åtgärder för en internationell kamp mot doping. Framför allt regeringsrepresentanter, såsom den dåvarande tyske inrikesministern Otto Schily, som vid denna tid även innehade ordförandeskapet i EU:s ministerråd, och den brittiske idrottsministern Anthony Louis Banks, krävde att en oberoende, autonom och transparent antidopingorganisation skulle byggas upp. Det skulle inte längre vara möjligt att utesluta politiskt deltagande. Det var nödvändigt att möta de brister som fanns inom den (olympiska) idrottens antidopingarbete med staternas grundläggande skyldighet att skydda idrottarnas hälsa.

Resultatet blev att Världsantidopingsbyrån (WADA) grundades den 10 november 1999. Som ett symboliskt ställningstagande valdes Montreal som organisationens huvudkontor, snarare än Lausanne, där IOC och många internationella idrottsförbund hade sina säten. Man enades om att WADA:s styrande och ledande organ skulle bemannas paritetiskt, det vill säga med lika representation från den internationella idrotten och regeringarna, med kontinental representation.

Än i dag innebär regeringarnas roll inom WADA inte bara ett åtagande att engagera sig mer aktivt och direkt i kampen mot doping, utan också att bidra med ekonomiska resurser för genomförandet av antidopingstrategierna. WADA:s budget finansieras till 50 procent av IOC och till 50 procent av regeringarna genom de kontinentala regeringsrepresentanterna.

En av WADA:s viktigaste uppgifter är att skapa förutsättningar för att harmonisera den internationella kampen mot doping. Det handlar framför allt om administrativa, etiska, infrastrukturella, juridiska, politiska, hälsorelaterade och vetenskapliga områden. Kärnan i detta arbete finns i World Anti-Doping Code (WADC), den internationella antidopingkoden.

Bland dem som undertecknar koden finns internationella specialidrottsförbund, nationella olympiska och paralympiska kommittéer, nationella specialidrottsförbund samt arrangörer av större idrottsevenemang. Det finns ingen generell skyldighet för alla organisationer att underteckna koden. Internationella specialidrottsförbund kan dock exempelvis uteslutas från de olympiska spelen om de inte har undertecknat den.

Som en konsekvens av att WADA bildades som en oberoende organisation var IOC tvunget att överföra centrala uppgifter till WADA som tidigare hade legat inom den medicinska kommissionens (MK) ansvarsområde. Detta omfattade bland annat:

• att upprätta och publicera listan över förbjudna substanser och metoder
• att ackreditera internationella antidopinglaboratorier
• att införa och administrera individuella medicinska uppgifter om idrottare.

Dopingkontrollerna vid de olympiska spelen genomfördes däremot till en början fortfarande av IOC i samarbete med de olympiska spelens respektive organisationskommittéer.

Efter etableringen av WADA byggdes nationella antidopingorganisationer (NADO) upp, vars institutionella ställning kan variera mellan olika länder.

I Frankrike, Ryssland och Storbritannien är den nationella antidopingorganisationen en statlig myndighet. NADAs i Tyskland och Schweiz är organiserade som stiftelser som till stor del finansieras av staten. NADA Tyskland får exempelvis 60 procent av sin finansiering från den federala regeringen. De återstående 40 procenten kan tillföras genom delstatsmedel eller ekonomiska bidrag från idrottens paraplyorganisationer.

I dag (2026) finns det 209 nationella antidopingorganisationer (NADO) i världen. Deras viktigaste uppgifter är att genomföra dopingtester under tävlingar, genomföra dopingkontroller under träning, ansvara för hanteringen av analysresultat, inleda disciplinära förfaranden samt bedriva förebyggande informations- och utbildningsarbete om doping. WADA granskar NADOs verksamhet och initiativ med avseende på deras överensstämmelse med WADC. Om en NADO inte uppfyller kraven har WADA möjlighet att dra tillbaka dess ackreditering.

Genom den institutionella omorganisationen av antidopingarbetet samt fördelningen och överföringen av ansvarsområden hade man uppenbarligen vidtagit effektiva åtgärder för att åtminstone begränsa dopingsproblemet. För IOC var detta lovande, eftersom ”dess ansvar liksom dess befogenheter som idrottens världsregering inte längre ifrågasattes i grunden av allmänheten”. Som stöd för detta antagande kunde dopingstatistiken från de olympiska spelen användas.

Dopingstatistik vid de olympiska spelen 1996–2012

* inklusive omtester

Ökningen av antalet positiva prover efter bildandet av WADA, etableringen av nya NADO:er och införandet av WADC tycktes bekräfta effektiviteten i de nya institutionella riktlinjerna och ansvarsfördelningen. Den minskade andelen avslöjade dopingsfall bland idrottarna vid de olympiska spelen i Peking och London betraktades utåt som ett bevis på att dopingproblemet hade begränsats.

Från och med 2014 ökade antalet upptäckta dopingfall kraftigt, vilket hängde samman med avslöjandet av den stora dopingskandalen i Ryssland. Denna skandal ledde inte bara till förändringar i dopingstatistiken utan också till en omfattande utvidgning och omstrukturering av det institutionella antidopingnätverket.

2015–nutid (2026): Utvidgningen av det interinstitutionella antidopingnätverket

Från och med 2015 kom allt fler bevis för omfattande och systematiskt dopingbruk i Ryssland, som huvudsakligen hade organiserats inför och under de olympiska vinterspelen i Sotji 2014 samt under de olympiska spelen i London 2012 och Peking 2008.

Centrala aktörer var den ryska regeringen, den ryska antidopingorganisationen RUSADA och den statliga ryska säkerhetstjänsten.

De belastande uppgifterna om verksamheten kom inte fram genom analytiska dopingtester, utan genom visselblåsare och granskande journalister, exempelvis genom ARD:s TV-dokumentär Geheimsache Doping (”Dopingens hemlighet”).

Till att börja med gav IOC en särskild kommission i uppdrag att göra om analyserna av dopingproverna från de olympiska vinterspelen i Sotji 2014. IOC utnyttjade därmed sin rätt att analysera frysta dopingprover på nytt upp till åtta år efter de olympiska spelen, med hjälp av de senaste biokemiska analysmetoderna. Riktlinjerna för detta hade redan utarbetats efter de olympiska spelen i Aten 2004. Efter de olympiska spelen i Rio 2016 förlängdes tidsfristen för omanalys till tio år.

Fram till januari 2018 hade totalt 311 urin- och blodprover analyserats på nytt och 43 idrottare hade anklagats för doping. Av dessa överklagade 30 framgångsrikt till den internationella idrottens skiljedomstol (Court of Arbitration for Sport, CAS). Endast i 12 fall stod CAS beslut fast. Deras ursprungliga livstidsavstängning från deltagande i olympiska spel upphävdes dock. WADA drog in RUSADA:s ackreditering för att genomföra dopingtester.

Dopingsskandalen avslöjade emellertid också en brist i det institutionella antidopingnätverk som byggts upp mellan IOC, WADA och de nationella antidopingorganisationerna (NADO). Förtroendet för oberoendet hos NADO som är direkt knutna till ett idrottsförbund och/eller organiserade som statliga myndigheter var uttömt. Framför allt den sistnämnda institutionella formen hamnade i centrum för kritiken.

Sedan 2016 hade IOC och WADA diskuterat inrättandet av ytterligare en internationell antidopingorganisation som på institutionell nivå skulle verka mellan IOC, WADA och de nationella antidopingorganisationerna. På så sätt skulle framför allt påverkan från politiken och de internationella idrottsförbunden ytterligare minskas. Målet var också att göra kampen mot doping mer transparent. Denna nya institution – International Testing Agency (ITA) – grundades 2018 med säte i Lausanne.

ITA:s långtgående oberoende ska på det personella planet säkerställas genom sammansättningen av den operativa styrelsen. Fyra ledamöter med hög expertkompetens inom juridik, etik, naturvetenskap och ekonomi och utan aktiva uppdrag inom idrottsorganisationer eller politiken stöds av varsin representant för IOC och de internationella idrottsförbunden. WADA utser en så kallad Observer, som inte har rösträtt. Dessutom ingår en ledamot från WADA:s idrottarkommission i styrelsen.

ITA skulle även vara finansiellt oberoende. Framför allt skulle subventionerna från IOC av efterlevnadsskäl (compliance) minskas betydligt. IOC garanterade en initial finansiering på 30 miljoner amerikanska dollar. Numera står IOC endast för 9 procent av ITA:s årsbudget, som 2025 uppgick till 60 miljoner amerikanska dollar. ITA:s huvudsakliga intäkter kommer från fler än 70 internationella idrottsförbund, organisationskommittéer för stora idrottsevenemang och delvis även från nationella antidopingorganisationer.

ITA:s tjänster omfattar genomförande av dopingkontroller vid nationella och internationella tävlingar, organisation av resultat- och ärendehanteringen för de analyserade proverna, övervakning av kontroller utanför tävling, professionell lagring av dopingprover under en period på tio år, hantering av dispenser från dopinglistan samt utveckling av utbildnings- och förebyggande åtgärder mot användning av förbjudna substanser.

Sedan 2018 har IOC gett ITA i uppdrag att genomföra dopingtester före och under de olympiska spelen, de olympiska vinterspelen och de olympiska ungdomsspelen samt att genomföra omanalyser av lagrade dopingprover.

I och med att ITA infördes som en ny och kompletterande antidopinginstitution, med de ansvarsområden som tilldelats organisationen, behövde en del av dopingstatistiken korrigeras. De förändrade siffrorna för de olympiska spelen i Peking 2008 och London 2012 jämfört med uppgifterna från 2013 beror på de nya och utökade omanalyser som genomförts av IOC och ITA. Dessa omanalyser är nu avslutade för Peking och London. Omanalyserna av prover från de olympiska spelen i Rio 2016, Tokyo 2020/2021 och Paris 2024 är ännu inte avslutade.

De 73 konstaterade dopingsfallen från de olympiska spelen i London 2012 kan hänföras till 16 nationella olympiska kommittéer och 8 idrottsgrenar. Totalt har 31 medaljer dragits tillbaka och tilldelats andra idrottare till följd av de upptäckta dopingsöverträdelserna.

Antal positiva prover i London-OS

Fråntagna medaljer vid de olympiska spelen 2012 i London

Utvidgningen av antidopingnätverket och aktuella utmaningar

Sedan 1960-talet har allt fler institutioner byggts upp för att bekämpa dopingsproblematiken inom idrotten. Oftast var det IOC som tog initiativ till detta. Centrala aktörer var och är IOC:s underkommitté för doping, IOC:s medicinska kommission, WADA, de nationella antidopingorganisationerna (NADO) och ITA. Framväxten och utvidgningen av det institutionella nätverket har drivits på av dopingmissbruk som har varit en bidragande orsak till idrottares dödsfall, av kritiska politiska ställningstaganden mot de antidopingstrategier som utvecklats internt av IOC samt av visselblåsare och rapporter från undersökande journalister.

Den successiva utvidgningen av det institutionella antidopingnätverket har gått hand i hand med en politiskt initierad överföring av ansvaret för antidopingstrategier från IOC till WADA och de nationella antidopingorganisationerna. Syftet var att öka transparensen i antidopingarbetet och förbättra samordningen. Hur statistiken över idrottare som testats positivt har förändrats till följd av detta har redovisats i artikeln och bör ses som en hänvisning till det faktum att dopingproblematiken som bäst kan begränsas. Även för att begränsa dopingen krävs dock ytterligare politiska, idrottspolitiska, rättsliga och vetenskapliga stödstrategier, liksom en optimering av samspelet mellan de institutionella aktörerna i antidopingnätverket.

Införandet av sådana åtgärder skulle vara ett nytt och betydelsefullt ansvarsområde för idrottarnas representativa organisationer inom IOC, WADA, de nationella antidopingorganisationerna och ITA. Det skulle stärka idrottarnas roll som förebilder för en ansvarsfull hälsopolitik, som genom den olympiska idrotten även kan få genomslag inom motions- och breddidrotten. Denna hälsopolitiska inriktning är ett viktigt inslag i ländernas ansökningar om att få arrangera de olympiska spelen.

Referens: Wassong S. Institutional initiatives of the International Olympic Committee’s anti-doping policies: historical and contemporary perspectives. Bundesgesundheitsblatt Gesundheitsforschung Gesundheitsschutz 2026; 69: 736-43 (på tyska).