Mediernas bild av dopingsskandaler

Vid dopingsskandaler hamnar nästan alltid idrottarna i mediernas fokus. Det beror på att elitidrotten i grunden tar sig uttryck genom idrottarnas agerande som de centrala ”sociala gestalterna” inom idrotten. De måste förverkliga idrottens systemkod – seger och nederlag – och befinner sig samtidigt i situationer som är offentligt observerbara. ”Dopingsförbrytare som kan visas upp, fås att tala eller framställas i sin tystnad är relativt lätta för åskådarna att uppfatta. Idrottens hantering av doping på individnivå passar in i mediernas koncept av vad de vill skriva om och vad de tror läsarna vill läsa om”.

Det beror på att doping uppfyller en rad så kallade nyhetsvärderingsfaktorer som styr det journalistiska urvalet och den mediala presentationen. Framför allt handlar det om personifiering och skandalisering, vilket har visats i flera innehållsanalyser av medierapporteringen.

Personifiering

”Inget är mer informativt för medierna än en händelse som kan göras synlig genom enskilda personer på ett koncentrerat och lättbegripligt sätt.” Personifieringen syftar därför till att placera den dopingsanklagade idrottaren i centrum för allmänhetens intresse och framställa honom eller henne som ensam eller huvudsakligt ansvarig för den avslöjade överträdelsen.

Den journalistiska fokuseringen på det enskilda fallet har enligt forskarna funktionen att ”säkerställa den strukturella kopplingen mellan massmedier och elitidrott och framställa den som fortfarande intakt. Om medierna inte knöt dopingen till enskilda personer utan i stället behandlade den som en okontrollerbar, strukturellt framkallad gräsbrand, skulle de inte längre kunna använda idrotten för sina egna syften.”

Skandalisering

Doping står i direkt motsats till grundläggande principer för idrotten, exempelvis att tävlingens utgång ska vara öppen och att idrottarna ska ha lika möjligheter. Dopingsförbrytare undergräver etiska principer och skapar irritation och besvikelse hos allmänheten, på ungefär samma sätt som mutbara politiker eller korrupta tjänstemän.

Doping är ett normbrott. Ett normbrott är det ”konstitutiva elementet i varje skandal.” Dopingöverträdelser hör därmed till ”skandaler framför andra.”

Doping som ett resultat av idrottens struktur

Trots den personifierade skandaliseringen av enskilda dopingsförbrytare har forskare framhållit att doping är en ”konstellationseffekt” som finns inbyggd i den moderna elitidrottens ”strukturdynamik” och som ”skapas av ett stort antal aktörer”, utan att dessa alltid är medvetna om sitt eget medansvar.

Det innebär alltså att doping enligt detta perspektiv inte enbart kan förstås som resultatet av enskilda idrottares beslut. Den kan också ses som ett fenomen som uppstår genom samspelet mellan många aktörer och de strukturer som präglar den moderna elitidrotten.

Forskningen om mediernas dopingsapportering

Den vetenskapliga forskningen om rapporteringen om doping har ökat under de senaste 20 åren. Empiriskt har forskningen framför allt bestått av innehållsanalyser av mediernas rapportering. Det finns också ett antal studier där sportjournalister har intervjuats samt en enkätundersökning bland tränare.

Däremot finns det hittills få studier där elitidrottare själva har tillfrågats om doping. Dessutom är dessa undersökningar svåra att jämföra med varandra. Det beror bland annat på skillnader i metod – ofta djupintervjuer eller semistrukturerade intervjuer och mer sällan kvantitativa undersökningar – samt på kraftigt varierande antal deltagare, från 5 till 468 personer. Deltagarnas ålder har också varierat kraftigt, från 12 till 46 år. Dessutom har deltagarna kommit från olika länder med olika idrottskulturer, exempelvis Australien, Kina, Uganda och USA.

Ännu mer problematiskt är att idrottare från många olika idrotter har undersökts, där doping förekommer i mycket varierande omfattning – från badminton, cricket, tyngdlyftning, handboll, fotboll och cykling till simning och brottning. Utöver problemet med att studierna är svåra att jämföra visar det sig att endast fyra undersökningar innehåller ens rudimentära resultat om mediernas rapportering om doping.

I huvudsak handlar dessa studier om kritik mot dopingrapporteringen. Enskilda idrottare har exempelvis kritiserat medierna för att rapportera om doping ”uteslutande negativt”, för att ofta ”överdriva” antalet dopingsfall eller för att framställa idrottare i samband med doping som ”dumskallar.”

Forskningsläget och den teoretiska utgångspunkten

Sammantaget kan det aktuella forskningsläget bedömas som bristfälligt, både kvantitativt (få studier och små studiepopulationer) och kvalitativt (olika innehållsmässiga fokusområden och att rapporteringen om doping endast behandlas som en sidoaspekt). Därför bör en kvantitativ undersökning utvecklas med ett så stort urval som möjligt och med fokus på hur dopingsrapporteringen uppfattas och bedöms samt på den potentiella påverkan som rapporteringen kan ha.

Som teoretisk ram för den empiriska studien används det kommunikationsvetenskapliga perspektivet ”reciproka effekter”. En central utgångspunkt är begreppet ”perception” eller ”varseblivning”. Perception kan allmänt beskrivas som en komplex kognitiv process för att inhämta information, som gör det möjligt att bearbeta och tolka de stimuli som registreras av sinnesorganen. Det vi uppfattar filtrerar och strukturerar vi, och vi integrerar det med våra tidigare erfarenheter och ger det därigenom en innebörd. Vi tolkar det vi ser utifrån våra förkunskaper och färgas samtidigt av våra personliga och kulturella värderingar, attityder och intressen. Perception är alltså subjektiv och selektiv. Detsamma torde gälla för ”stimulus” i form av dopingsrapportering.

Kommunikationsvetenskapen utgår från att kommunikativa budskap endast kan få effekter om de först uppfattas av mottagarna. Därför är den första frågan om elitidrottarna över huvud taget tar del av och uppfattar rapporteringen om doping. Först då kan de bedöma rapporteringen och den eventuellt också få effekter på dem.

Begreppet ”reciprok” innebär att detta perspektiv inte utgår från en linjär modell för påverkan, utan från ömsesidiga effekter. ”Reciproka effekter” är effekter som kan uppstå hos alla personer som medierna uttryckligen rapporterar om. De kan också uppträda hos medlemmar i organisationer som inte nämns vid namn, men som ändå indirekt berörs av den mediala rapporteringen.

I den studie som presenteras här handlar det inte om reciproka effekter av dopingrapportering på namngivna dopingsförseelse, utan om hur dopingrapportering uppfattas och vilka effekter den kan få på idrottare som kan beröras i egenskap av medlemmar i förbund och föreningar eller som utövare av en idrott som i medierna förknippas med doping. Teoretiskt kan man också tänka sig effekter på den fysiska och mentala prestationsförmågan. Med den senare avses idrottarnas förmåga att även under extrem tävlingspress, efter motgångar eller under stor belastning kontinuerligt kunna få tillgång till och utnyttja sin prestationspotential.

Fyra dimensioner av perception

Inom perspektivet om reciproka effekter skiljer man mellan fyra dimensioner av perception. De kan kortfattat beskrivas med dopingrapportering som exempel:

• Självuppfattning: Elitidrottare bildar sig en uppfattning om huruvida det dopingsfall som beskrivs i medierna verkligen föreligger, om den egna idrotten är involverad och i vilken utsträckning de själva kan vara direkt eller indirekt berörda av dopingsskandalen.
• Uppfattning av rapporteringen: Genom mediernas rapportering om doping i allmänhet eller om ett konkret dopingsfall bildar sig elitidrottare en uppfattning om vad och hur medierna rapporterar. I centrum för denna bedömning står urvalet av fakta samt hur fakta presenteras och värderas.
• Antaganden om effekter: Elitidrottare funderar över hur dopingrapporteringen tas emot av andra personer, exempelvis familj, vänner, lagkamrater, sponsorer eller den idrottsintresserade allmänheten.
• Erfarenheter av effekter: Här handlar det om direkta effekter av dopingrapporteringen som kan uppstå hos elitidrottare. Spektrumet kan sträcka sig från irritation över förutfattade eller ryktesbaserade dopingartiklar till möjliga effekter på idrottarnas tränings- och tävlingsbeteende.

Tre dimensioner av effekter

När det gäller reciproka effekter skiljer man dessutom mellan tre olika effektområden, som även de kan exemplifieras med dopingsrapportering:

• Kognition: Det kan handla om tankar och kunskaper som dopingsrapporteringen väcker kring en dopingsskandal inom den egna eller andra idrotter, men också om kunskap och föreställningar om andra idrottares motiv att dopa sig.
• Emotioner: Här avses de känslor som dopingsrapporteringen väcker hos elitidrottare. Det kan exempelvis handla om ilska över felaktiga dopingsuppgifter eller besvikelse över dopande lagkamrater, eftersom deras agerande kan kasta ett dåligt ljus över den egna idrotten.
• Beteenden: Med detta avses direkt observerbara effekter, som också kan uppstå genom ett samspel mellan de tre effektområdena. Exempel kan vara att idrottare vägrar att ställa upp på intervjuer eller förändrar sitt tränings- och tävlingsbeteende.

Den allmänna idrottsrapporteringen, som i hög grad är inriktad på att skapa hjältar, övergår redan vid misstänkta dopingsrykten och definitivt vid faktiska dopingsskandaler till en dopingsrapportering som i stället är inriktad på att dekonstruera och rasera hjältebilden.

”De [medierna, författarna] talar hela tiden om hur viktigt det är att vinna, men sedan framställer de dig som någon sorts fuskande avskum om det visar sig att du har tagit något.”

Denna kritik framfördes av en idrottare i en internationell studie där 18 idrottare intervjuades genom semistrukturerade intervjuer.

Studien

År 2025 genomfördes en kvantitativ webbenkät bland tyska landslagsidrottare. Med hjälp av deskriptiv och inferentiell statistik analyserades 349 frågeformulär.

Av idrottarna läser 85 procent dopingsrapportering för att få veta hur ett dopingfall uppstår och hur medierna hanterar det. Av de svarande uppger 62 procent att de blir glada när dopingförseelser upptäcks och därefter uppmärksammas i medierna.

60 procent känner besvikelse eftersom dopingsrapporteringen kan skada bilden av den egna idrotten, och 38 procent av idrottarna uttrycker frustration över mediernas tendens att nästan uteslutande kritisera idrottarna, men inte andra grupper som delar ansvaret för dopingen.

Cirka 15 procent av de svarande anser att dopingsrapporteringen kan påverka den mentala eller fysiska prestationsförmågan. Vissa uppger att rapporteringen kan leda till ökad träningsintensitet och större motivation under tävling, medan andra misstänker att den kan medföra minskad träning och lägre motivation under tävling.

Variablerna ålder och kön har ingen betydelse för svarsmönstren.

Majoriteten av idrottarna följer dopingsrapporteringen framför allt för att få information och stödjer mediernas roll när det gäller normativ kritik och kontroll.

Även om dopingsrapporteringen uppfattas som skadlig för bilden av den egna idrotten, betraktas mediernas utbildande insatser och avslöjandet av dopingförseelser samtidigt som viktiga bidrag till att upprätthålla en rättvis tävlan inom idrotten.

Referens: Schaffrath M, Schulz T. Media coverage of doping: subjective perceptions, evaluations, and perceived effects among elite athletes. Bundesgesundheitsblatt Gesundheitsforschung Gesundheitsschutz 2026; 69: 750-8.