Idrottsetik: läkemedlens inverkan på idrottsprestationen

Efter varje olympiskt spel eller annan stortävling är en av de mest diskuterade frågorna vilken betydelse läkemedel har för idrottares prestationer, och i vilken utsträckning idrottsprestationer kan ha manipulerats. Frågan väcker starka känslor hos alla som är involverade i idrottares förberedelser och har aldrig riktigt försvunnit ur debatten.

Till en början dominerade de medicinska aspekterna. Det blev emellertid snart uppenbart att debatten bara delvis handlade om medicinska fakta och att den också omfattade idrottspedagogik, idrottspsykologi och idrottsetik. Tvivel och frågor väcktes kring själva existensen av elitidrott och tävlingsidrott i förhållande till idrottens normer och grundläggande principer.

Det är värt att notera att den olympiska rörelsen tydligt har fastställt att idrottare som bryter mot dopingreglerna ska utestängas från internationella tävlingar beroende på överträdelsens allvar. Avstängningen ska dessutom kunna omfatta tränare, ledare och läkare.

Det är inte alltför svårt att finna en lösning på problemet. Internationella olympiska kommittén och den internationella idrottsrörelsen har redan fastställt principer, regler, bestämmelser och normer för doping. Om hela idrottsrörelsen tar dessa på allvar måste alla former av påverkan och manipulation av idrottares prestationer med hjälp av läkemedel tydligt förkastas.

En genomgång av några centrala regelverk kan belysa de viktigaste frågorna som idrotten står inför i dag.

Elitidrottens prestationer är inte enbart privata

Prestationen är en integrerad del av idrotten, och topprestationer utgör grunden och en förutsättning för internationella tävlingar och olympiska spel.

Detta är viktigt av två skäl. För det första har allmänheten under senare år i allt högre grad ifrågasatt värdet av extrema idrottsprestationer och därmed också om det är motiverat att stödja sådan verksamhet. För det andra har kritiker, oberoende av dessa mer ideologiskt präglade tvivel, ställt den svåra frågan om topprestationer verkligen förtjänar erkännande och uppskattning, om det inte längre är tydligt vilka metoder som har bidragit till dem.

Organisationer och föreningar som tillåter oklara och tvivelaktiga metoder för att uppnå topprestationer brister alltså i sina skyldigheter och sitt ansvar gentemot innehållet i och andan bakom sina egna regler.

Samtidigt innebär det att organisationerna måste avvisa alla försök att påverka idrottsprestationer med läkemedel och att manipulera idrottaren i syfte att öka prestationsförmågan. Sådana åtgärder strider mot idrottens grundläggande principer, mot de olympiska reglerna och mot de nationella och internationella specialidrottsförbundens bestämmelser. De inkräktar också på idrottarens rättigheter och värdighet och kan dessutom hota idrottarens hälsa.

Om användning av läkemedel och andra tekniska manipulationer för att öka prestationsförmågan inte är tillåten, blir en fortsatt diskussion om effektiviteten hos ett visst läkemedel egentligen irrelevant. Några ytterligare tankar kan ändå bidra till att klargöra frågan.

Tre ståndpunkter

Teoretiskt kan tre olika ståndpunkter urskiljas när det gäller användning av läkemedel i prestationshöjande syfte. Den första innebär ett ovillkorligt ja. Den andra innebär ett ja med vissa begränsningar. Den tredje innebär ett tydligt nej.

Den första ståndpunkten har inte något större stöd. Den andra har däremot vissa företrädare som bör tas på allvar. Med utgångspunkt i principerna om lika möjligheter samt idrottarens självbestämmande och ansvar hävdar de att det borde vara tillåtet att ge läkemedel, förutsatt att omfattande information har lämnats. De menar exempelvis att elitidrottare bör ha samma rättigheter som andra människor, att detta skulle kunna säkerställa bättre medicinsk kontroll av de läkemedel som används, och att läkemedlens skadlighet inte har bevisats.

Företrädarna för den tredje ståndpunkten avvisar alla former av teknisk manipulation och all användning av läkemedel i syfte att öka prestationsförmågan. Denna ståndpunkt stöds av majoriteten av de berörda, och flera argument framförs till stöd för den.

Enligt den medicinska professionens etiska principer bör läkemedel inte ges till friska idrottare. Ett sådant handlande är endast motiverat vid sjukdom.

Även ur ett idrottsetiskt perspektiv måste användningen avvisas. Lika möjligheter är en av idrottens grundläggande principer. Nationell och internationell elitidrott bygger på tävlingar under likvärdiga förutsättningar. Eftersom dessa förutsättningar inte kan kontrolleras hela tiden blir en viss grad av ömsesidigt förtroende en integrerad del av alla tävlingar. Utan det skulle tävlingsidrotten förlora en av sina mest grundläggande förutsättningar.

Alla de enorma prestationerna inom dam- och herridrotten riskerar annars att misstänkliggöras som resultat av otillåtna metoder och därmed förlora sin legitimitet. Idrottare, åskådare och sponsorer måste kunna förvänta sig att idrottens principer och regler respekteras och följs, även när de inte kan kontrolleras hela tiden.

Ett ytterligare argument är psykologiskt. En viktig del av motivationen ligger i att framgång inom idrotten tillskrivs individens eget ansvar, förmåga och ansträngning. Om denna drivkraft försvinner påverkas idrottarens motivation och den personliga tillfredsställelsen negativt.

Yttre manipulation riskerar att förstöra denna erfarenhet och göra idrottaren osäker på hur den egna fysiska kapaciteten ska värderas. Prestationer som kan tillskrivas den egna förmågan och de egna ansträngningarna bidrar på lång sikt till att bygga upp självförtroende och självtillit. De främjar också den pedagogiska målsättningen inom den olympiska rörelsen, som kan sammanfattas i strävan efter utveckling och självförbättring genom hög idrottslig prestation.

Ett mycket viktigt argument kommer från utbildningens område. Idrottsrörelsen, och särskilt den olympiska rörelsen, har alltid haft som mål att innefatta en pedagogisk dimension. Många föräldrar låter sina barn delta i idrottsundervisning och idrottsföreningar eftersom de betraktar dessa som miljöer för fostran och utveckling. Föräldrar som tar ansvar för sina barn och måste fatta beslut för dem är därför beroende av organisationer som uppfyller deras förväntningar när det gäller pedagogiskt ansvar och tillsyn.

Utmaningarna bör ligga mellan individer, inte mellan nationer

En central princip i den olympiska idén är att tävlingar ska stå mellan individer och inte mellan nationer och deras politiska och ideologiska system.

Uppfattningen bygger på övertygelsen att idrottsliga prestationer har ett värde i sig och framför allt ska tillskrivas idrottarna själva, deras strävan och deras framgångar.

Även om nationella och internationella tävlingar ofta misstolkas av allmänheten kan det inte användas som argument för användning av läkemedel, inte ens för så kallade högre syften som nationell prestige.

Tidigare har emellertid sådana motiv använts för att rättfärdiga användningen av läkemedel. Man har hävdat att det skulle göra det möjligt att konkurrera bättre inom den internationella idrotten och gentemot andra ideologiska system. Men det kan inte vara idrottens yttersta mål och står i direkt motsats till den olympiska idéns anda.

Det går inte att bortse från att elitidrotten ibland används som ett verktyg för politiska och, ganska ofta, ekonomiska intressen. Det kan emellertid inte rättfärdiga användning av läkemedel eller andra manipulerande metoder, och därmed inte heller överträdelser av idrottsetiska principer.

Vissa kritiker har hävdat att olika länder inte längre skulle kunna konkurrera med andra länder, och därmed inte heller delta i internationella elitidrottstävlingar, om möjligheten att använda läkemedel avskaffades. Svaret på det är enkelt: ingen har någonsin blivit elitidrottare enbart genom läkemedel.

Hittills har användningen av läkemedel påverkat endast vissa idrotter. Dessutom är det fortfarande oklart om de förbättringar som uppnåtts helt eller endast delvis är resultatet av farmakologisk manipulation.

Det är lätt att konstatera att topprestationer har andra orsaker. Tillräckligt stöd, kompetent psykologisk och pedagogisk vägledning samt en omfattande tillämpning av kunskaper från träningsfysiologi och biomekanik kommer även i framtiden att kunna bidra till ytterligare förbättringar av den fysiska prestationsförmågan.

Det finns ingen hållbar anledning att anta att utvecklingen inom elitidrotten endast kan ske genom användning av läkemedel. Trots den användning som förekommit står vissa äldre rekord fortfarande obesegrade.

Allt som är förbjudet behöver inte kontrolleras

När det gäller förbud mot läkemedel som ökar den fysiska prestationsförmågan har vissa hävdat att endast de preparat som kan upptäckas genom tester bör förbjudas.

För vårt problem skulle det innebära att ett generellt förbud inte vore genomförbart, eftersom allt varken kan, kommer eller bör kontrolleras. Ett visst antal tester och kontroller är emellertid nödvändiga. Samtidigt skulle det strida mot idrottens grundidé om man eftersträvade total kontroll.

Det innebär dock inte att idrottare ska undantas från slumpmässiga tester och kontinuerlig övervakning. Dessa åtgärder är trots allt till för att skydda de idrottare som respekterar och följer reglerna.

Sanktioner måste också ingå bland de åtgärder som vidtas mot överträdelser. Det råder ingen tvekan om att vissa idrottare och tränare kommer att bryta mot såväl uttryckliga regler som mot andan bakom dem, för att skaffa sig en fördel framför sina konkurrenter. Det är en del av den mänskliga naturen och något vi måste förhålla oss till, men det innebär inte att vi godkänner ett sådant beteende.

Framtida utveckling

Att upprätthålla idrottsetiska principer är alltid en svår uppgift. Det kommer bara att lyckas om principerna respekteras och följs av alla, eller åtminstone av de flesta, nationella och internationella organisationer, funktionärer, tränare, ledare, läkare och idrottare.

I framtiden kommer vi utan tvekan att möta enskilda idrottare som medvetet eller omedvetet experimenterar med läkemedel, läkare som bryter mot sina nationella organisationers regler, tränare som vill nå omedelbara framgångar, politiker som stöder idrottsrörelsen eftersom de i hemlighet betraktar den som ett medel för nationell representation, journalister som fokuserar på vinnarna, och funktionärer som tillskriver sina egna insatser de prestationer som deras idrottare har gjort.

Dessa förhållanden kan inte förnekas. Vår uppgift är därför att ge korrekt och nödvändig information, så att alla berörda blir medvetna om vad de gör och vilka konsekvenser deras handlingar kan få för dem själva och för andra.

Läkemedelsindustrin kommer inte att upphöra med att utveckla nya produkter som på olika sätt ska göra oss mer avslappnade, starkare, snyggare och mer uthålliga. Vi står därför inte bara inför ett problem inom elitidrotten utan inför ett dilemma som berör oss alla.

Det vi kan göra är att fastställa de regler som ska styra våra relationer och vårt agerande inom idrotten. Reglerna måste vara tydliga för alla, och det måste vara både möjligt och attraktivt att följa dem.

Det är inte nödvändigt att formulera nya mål och värderingar. I stället måste vi påminna oss om och bekräfta de grundläggande värderingarna inom idrotten och den olympiska rörelsen.

Framtiden får visa om dessa principer klarar tidens prövning och om de är möjliga att förverkliga. Men en sak är säker: prestation, framgång och misslyckande är inte de enda måtten på idrottens etik och moral. Idrotten och den olympiska rörelsen har en betydelse som sträcker sig långt bortom prestationer och rekord.

Referens: Ibrahim S, Ahmer SA, Ahmed SA, Ahmed SA. Sports Ethics: The impact of pharmaceutics on performance in sports. ARC J Nutr Growth 2017; 3: 5-9.